Vårnatt

Solen sjunkit.
Lätt över skogens toppar
lägger sig kvällens
rosenvirkade slöja.
Och över fjärdens
speglande vidd där nedan
sänker sig västanvinden
sakta till nattens ro.

Tyst är dagens
sorlande prosatunga.
Aningens stilla,
heliga stund är inne,
ljuvligt till hjärtat
manande röster tala:
dikta och dröm, o yngling,
eldad av hopp och tro!

Ja, jag vill dikta!
Länge för tråkig sanning
dig jag glömde,
tjusande, sköna väsen.
Nu vill jag falla
hän i ditt varma sköte,
bikta för dig och natten
hjärtats fröjder och kval.

Och jag vill drömma,
drömma i sång om henne,
som med dikten
delar mitt hjärtas kärlek,
som i lågor
tända min hug med ögon,
dunkla som dina skuggor,
natt, över berg och dal.

Nattviolen
blandar sin milda vällukt
med det friska
doftet av unga björkar.
All naturen
tömmer i doft och fägring
allt vad dess innersta väsen
ljuvast och vänast har.

Och där ovan
strålar i stjärnprydd skönhet
himlavalvet
frid över nattens andakt,
dikter och drömmar. –
Men över österns synrand
höjer ett digert regnmoln
långsamt sin mörka char.

Och där susar
sakta i björkens krona:
känslans vårnatt.
Snart skall för dig hon mulna,
sorgens skyar
skola dess fägring hota.
Dikta och dröm, o yngling!
Än är din himmel klar.