Vinterdiktaren Karlfeldt
Var årstid har sin fägring sjöng en av min barndoms naturpoeter. Var det Topelius? Han var ju sin tids flitiga och förnöjda arbetsbi, älskad, läst och sjungen som få. Sin största insats gjorde han med Sylvias visor, där spelar den nordiska sommaren upp sitt ljusa och varma register. Utan synbar möda kunde han rimma om vilken årstid som helst. Men sommarsolståndet var grundelementet i hans natur. Man behöver bara erinra sig hans en gång så populära "Vintervisa" för att förstå hur han hade det inombords:
Och nu är det vinter,
och skidan hon slinter
i bukter och finter.
Helmer Grundström
Nej, ska man välja en skald med utpräglat vintersinne ska man inte välja Topelius. Då ska man välja Karlfeldt. I likhet med Topelius var han framförallt vinterns genuine diktare. Hans vinter var också frisk och sund och robust och präktig. Men där fanns även det barska och karska inslaget. Karlfeldt var inte rädd för kyla och storm och obygdsväder. Han var av göters och dalkarlars ätt och älskade att framstå som en bister och manlig karlakarl. Och att det fanns kraft och stringens i hans dikt framgår av exempelvis dessa rader:
Redan i "Vildmarks- och kärleksvisor" finns det två dikter som i större utsträckning än det övriga i hans lyrik blivit det svenska folkets egendom. Det är "Serenad" och "Långt borta i världen". I de dikterna är Karlfeldt längtare och drömmare. Vintern är i den första dikten endast med som en dekorativ bakgrund:
Men i den andra dikten – hyllningen till modern – stiger det svenska skogslandskapet fram i storvulen och stämningsfylld vinterskrud:
I sina nästa två diktsamlingar, "Fridolins visor" och "Fridolins lustgård" har Karlfeldt inte gett rum för så många vinterdikter. Det finns i den första en inte alltför märklig luciadikt, dikten verkar oinspirerad och själva vinterstämningen är direkt svag. Bättre är då den vintervisa ur bondepraktikans fatabur som tagits med i den andra samlingen. Karlfeldts vintersinne är inte att ta miste på:
Först i samlingen "Flora och Pomona" blir Karlfeldts vinterlyrik åter rik och fulltonig. Lika stämningsfullt målerisk som i "Långt borta i världen" är han nog inte. Men i gengäld har han blivit kraftigare, medvetnare, stridbarare. Vintern är inte längre enbart skogsnatur för honom. Den är i lika hög grad symbol för det friska och livsdugliga hos de unga. Och det inverkar inte menligt på hans konstnärliga ådra. En så pass programmatisk dikt som "Vinterhälsning" blir tvärtom en av topparna i hans vinterdiktning. Det finns i denna dikt ingen klemighet, ingen rädsla för kyla och storm, där brusar det i stället av käckhet och vitalitet:
De flesta av Karlfeldts vinterdikter finns i samlingen "Flora och Bellona". Den kom ut under det första världskrigets år och är starkt influerad av de årens tragik och mörka händelser. Här står också Karlfeldt närmare den kulna gråvintern än tidigare. Två av dikterna, "Svart jul" och "Tjugondag" är helt tidsbundna och direkt inspirerade av tidsskeendet. Såväl konstnärligt som innehållsmässigt kan de inte mäta sig med de friska och kärnfulla dikterna "Fjällstorm", "Vintervila", "Ny nord" och "Januarivår". Man märker att Karlfeldt i dessa två dikter varit för starkt känsloengagerad i krigshändelserna; de avspeglar krigspsykos och trötthet.
Helt sig själv är han emellertid i de övriga vinterdikterna i denna samling. Man märker att han inte länge besitter den ungdomliga glöden och käckheten. Så är exempelvis "Vintervila" en dikt om vinterns trygga inneboarebehag, den ger uttryck för den förnöjsamma känslan av att kunna stänga grinden och bomma porten när vinterstormen ylar om knuten. Karlfeldt identifierar sig i denna dikt med den självägande odalbonden som sitter lugnt inomhus därför att han vet att hans hus är välbyggt och att hans affärer befinner sig i bästa ordning.
Något av samma makliga inomhuskänsla återspeglas också i dikten "Januarivår". Men i "Fjällstorm" karskar han opp sig och mobiliserar fram sin envishet och obändighet:
Dikten "Ny nord" skrevs direkt för en ungdomsfest. Karlfeldt lägger här fram ett nationellt program. Djupare och mer gripande nådde han nog i den märkliga dikten "Ungdom". Den dikten är en av de stora hörnstenarna i hans sinnrika diktbyggnad. Som appell, som fanfar och eggande maning, verkar "Ny nord" direktare och medelbarare.
"Vinterorgel" är den stora huvuddikten i "Hösthorn", Karlfeldts sista diktsamling. På tröskeln till den livets vinter varifrån ingen vänder åter tar han här avsked i en uppgörelse som är honom värdig:
Med de citaten framför oss kan vi nog ena oss om att Karlfeldt är vår suveränaste vinterdiktare. Det finns många diktare som grävt djupare än han, men knappast nån med ett väsen så befryndat med den svenska vintern. Och när det gällde de unga levde han helt med. Han gladdes åt deras vinteridrotter och hade inget till övers för veka stugpiltar. Härvidlag var hans inställning analog med den som Topelius gjorde sig till tolk för. Topelius riktade sig framför allt till skolbarnen och då kunde han uttrycka sig så här hurtfriskt:
Det var till den vuxnare ungdomen Karlfeldt vände sig. Och då kunde han lyfta sig till den fina och höga idealitet som genomsyrar dessa slutrader ur "Vinterhälsning":
