Att reda de tankar som växa till sång

Det har sagts om Karlfeldt att hans dikter ”lättare låter sig sjungas än förstås”. Det är onekligen ett respektlöst, snudd på ofint påpekande – det är Sven Delblanc som är upphovsman – men han tillägger också, till tröst för alla oss som saknar Karlfeldts vidsträckta beläsenhet i bibel och bondepraktika, i vitterhet och vetenskap, i filologi och folktro, att ”god poesi har ju ofta den egenheten att den inte behöver helt begripas för att uppskattas”.

Det ligger en hel del i Delblancs påstående. Det talas mycket om sång och sjungande i Karlfeldts dikter – och han har också i mycket hög grad lockat tonsättare. Man brukar ofta låta ordet sång bara vara ett annat ord för dikt. Men för Karlfeldt förefaller det som om begreppen sång och dikt har blivit så organiskt sammantvinnade att sången, sjungandet i dess egentliga mening blivit en nödvändig förutsättning för diktandet. Och det tycks tonsättarna instinktivt ha känt. I Arne Bergstrands bibliografi från 1986 kan man räkna till bortåt 800 skilda tonsättningar, och nu, när vi håller på att inventera beståndet för en ny bibliografi, ser vi att antalet har ökat markant. Och ännu mer har inspelningarna av tonsatta Karlfeldtdikter förmerat sig sedan den tiden. Jag kommer att ge exempel på sånger från olika tider och av olika tonsättare, men det är nog ofrånkomligt att det blir en viss tonvikt på Wilhelm Peterson-Bergers tonsättningar.

De sångerna bär tydliga vittnesbörd om det nära och hjärtliga förhållande som rådde mellan P.-B. och Karlfeldt. P.-B. menade att de två hade en ”inre, psykologisk valfrändskap” och att Karlfeldt var P.-B.:s specielle favoritskald finns det ingen tvekan om. Han tonsatte 34 dikter av Karlfeldt i olika sammanhang. Vid Karlfeldts död skrev P.-B. att hans dikter ”motsvarade på något egendomligt sätt just vad jag själv ville skapa”. Dikterna var så ”påtagligt konstfulla, men samtidigt så fyllda av stark lidelse”. En annan anledning till att P.-B. drogs till Karlfeldts dikter var naturligtvis den trofasta hembygdskärleken i texterna. ”Sång till skördeanden” är just en dikt som måste varit oemotståndlig för P.-B.

Karlfeldt och P.-B. umgicks också en del privat – och eftersom bägge hade rätt livligt temperament hade de en del sammandrabbningar. Och det bör ha varit med lite kluvna känslor som Karlfeldt lyssnade till P-B:s sånger. Vi vet att Karlfeldt nynnade fram sina dikter, att han skapade dikterna med ett ofta preciserat melodiunderlag eller en grundpuls som stöd för formandet av dikterna. För en sådan diktare måste det vara extra känsligt att få sina dikter tonsatta, omsatta av en helt annan persons musikaliska känsloliv och fantasi. Just den sången vi nyss hörde lär Karlfeldt ha haft en del invändningar till – framför allt rytmiseringen av ordet ”Fridolin”. Tage Danielsson har en gång försökt leda i bevis att det hela måste bero på en felläsning av P-B, att han trodde att det stod ”Här dansar Fridolf Rhudin!”

Karlfeldt har själv framhållit lyrikens intima samhörighet med musiken i ett ofta citerat direktörstal i Svenska Akademien 1919. Situationen då var att ett ohyggligt krig nyss hade avslutats, ett krig som hade fått de flesta estetiskt och humanistiskt sensitiva personer inom och utom Sverige att inse att världen aldrig mer skulle bli sig lik, att många av de gamla värdena tycktes krossade. Dessutom kom en ny modernistisk poesi att tränga sig fram, och det var en form av dikt som Karlfeldt kände sig främmande inför. Karlfeldt vägrade i sitt tal ge upp tron på lyrikens framtid, och som stöd för sin uppfattning anförde han människans behov av en rytmiskt och melodiskt klingande diktform: ”Rytmens makt över sinnet sammanhänger med en naturlag, och dess rikedom är oändlig. Och språket är orgel och basun och flöjt och violin, allt vad du vill och kan.”

Karlfeldt både ville och kunde – som få andra svenska diktare. Den rytmens spänst och den språkprakt som bär hans dikter har obestridligen funnit resonans hos läsarna, vare sig vi nu anser att vi förstår dem eller inte. Och tonsättarna drogs alltså obevekligt till hans poesi. En sådan tonsättare som mot slutet av sitt liv intresserade sig för Karlfeldts diktning var Boråstonsättaren Knut Håkanson. Dikten ”Brusala” är en sällan tonsatt dikt – möjligen har mångtydigheten och tankerikedomen avskräckt tonsättare. Även Håkanson har i brev till Uppsalatonsättaren Josef Eriksson tillstått sin tveksamhet för att tonsätta dikten, sin rädsla för att musiken inte skulle kunna göra rättvisa åt dikten. Han är vid den här tiden (hösten 1929) allvarligt sjuk, men under konvalescensen tillkommer som i en kort skapareruption en rad Karlfeldt-sånger: ”Och igår kväll nödgades jag, nästan mot min vilja, att även sätta ’Brusala’ för blandad kör – denna underbara dikt som jag under ’normala förhållanden’ knappast skulle vågat mig på.”

Brevet avslutas med en darrigt handskriven blyertsbekännelse som innehåller en ovanligt naken och rörande skildring av tillblivelseförloppet för ett av svensk körlyriks mest älskade och sjungna stycken:

Käre Josef – detta dikterades, därför ville jag ej säga mera. Måste dock för dig omtala att detta sista anfall gjort mig förtvivlat ledsen. Så underlig och kraftlös efteråt har jag ej känt mig ngn gång förut. […]

Denna långa Brusala – sex körsidor – skrev jag mest i natt – mellan 11.30 och 2.30 – med värk i ryggen, ­ångest och urinbesvär. Nerverna läto mig ej sova, och så tände och släckte jag ideligen och rafsade ner nästa parti i skisshäftet. På f.m. idag gjorde jag sista affilningen, och vågade mig upp att spela den. Jag kom då i sådan affekt att jag storgrät vid slutet. Jag har aldrig i mitt liv gjort någon musik som gripit mig så in i hjärtat – jag tyckte att jag sjöng en svanesång om hela mitt eländiga livs fröjder och lidanden, om allt outsägligt ljuvligt och hemlighetsfullt jag upplevat, om allt som ingen utom jag förstått och kännt just så, om allt som skall slockna ––. Därför grät jag så. Ingen förstår livets fest så som den som kanske snart måste lämna den ––.

Så kan en tonsättare bli förlöst av en dikt. Dikten formulerar erfarenheter som tonsättaren kan känna igen sig i. Därav följer den så ofta upprepade synpunkten från tonsättare, att man inte väljer en dikt – man väljs. Jag ska inte analysera vad Håkanson gör med dikten i sin tonsättning, men jag kan rekommendera Stina Otterbergs fina analys i Älska, dricka, sjunga, leva, dö.

En annan av Knut Håkansons Karlfeldt-förtoningar som tillkom vid samma tid är av ett helt annat slag: ”Slottstappning”. Håkanson har bara tonsatt den första delen av diktsviten (som i fem bilder målar upp en adelssläkts förfall). Den första delen gör bokstavligen skäl för namnet ”Slottstappning”, där slottets herre presenteras. Han beskriver sig själv som en ”njutningens son”, och han är verkligen en robust sybarit som inte försummat något av livets goda. Men numera, på den livsbana som stupar allt brantare utför, är det mest druvans glöd som fångar hans intresse. När han vällustigt betraktar höfters rundning är det flaskor han har i åtanke. Han är medveten om att han tillhör en utdöende ras (”nedåt, ja, nedåt lutar min bana / i dessa frälsets yttersta år”), men för baronen innebär det mest vägen ner till vinkällaren, där han kan sitta och dricka sig ”ständigt mera förnäm”.

Jag nämnde att det märkliga som händer när en dikt tar tag i en tonsättare inte är så lätt att förklara. Sven-Eric Bäck (som inte ägnade sig så mycket åt just romanser) har kallat det för ”denna den mest mörklagda magi i den absolutaste av konstarter”. Och samtidigt som Karlfeldt möjligen ibland kunde känna sig missförstådd i tonsättningarna var det obestridligen så att sångerna beredde väg för hans dikter – inte minst P.-B.:s tonsättningar.

En av Peterson-Bergers många fiender var operasångaren John Forsell. Han var sin tids mest uppburne baryton, men P.-B. hade vid något tillfälle skrivit ned honom i en av sina recensioner på ett även för P.-B. ovanligt nedrigt sätt. Så när de bägge råkade stöta på varandra utanför Operan en dag klippte Forsell helt sonika till P.-B. Lite grann som när Ingmar Bergman många år senare gav en i hans ögon perfid teaterrecensent en rejäl hurring. Bråket mellan P.-B. och Forsell blev tacksamt för skvallerpressen och fyllde rätt många spaltmeter tiden därefter. Men om Forsell alltid avskydde P.-B. medgav han att just ”Längtan heter min arvedel” var en fantastiskt fin romans. Och det är det onekligen. Lyssna gärna lite extra på ackompanjemanget som är uppbyggt av två motverkande rytmiska rörelser, som ger en känsla av att man kan höra två taktarter på en gång, både 3/4-takt och 6/8-takt. Både dikt och tonsättning uttrycker vemod, saknad, längtan efter något som försvunnit. Dikten gjorde stort intryck i sin samtid – typiskt är ju att när Pär Lagerkvist ett tiotal år senare ska ge uttryck för sin generations tidsuppfattning travesterar han Karlfeldt. Då är det inte melankoli som representerar de unga diktarna – det är ångest: ”Ångest, ångest är min arvedel”.

De allra flesta av P.-B:s Karlfeldt-tonsättningar tillkom i början av 1900-talet. Och vänskapen mellan Peterson-Berger och Karlfeldt hade ”något så att säga dubbelbottnat” enligt P.-B. Orsaken skulle, menar P.-B., vara att hans tonsättningar av Karlfeldt-dikter ­blivit så populära – och vad värre är, att de skulle ha ”bidragit till att göra hans dikter kända och populära”. När Peterson-Berger tyckt sig märka att Karlfeldt plågades av sångernas popularitet, så att det kunde tolkas som att tonsättningarna drog fram dikterna istället för tvärtom, påstår P.-B. att han blivit så bestört att han av ren taktkänsla avstått från att tonsätta Karlfeldt-dikter i ett helt decennium (onekligen ett vackert exempel på en storsinthet som väl både samtida och senare bedömare haft svårare att uppfatta hos den giftige recensenten P.-B.). Det var först när Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn kom ut 1927 och som blev en exempellös försäljningsframgång som P.-B. ansåg sig fri att åter tonsätta Karlfeldt.

”Gammal ramsa” ur Hösthorn är en dikt som lockat fram den sida av Peterson-Berger som man mer sällan hör – den veke, inåtvände, känslige. Gerda Karlfeldt har berättat att de inledande orden i bönen – ”Ave Maria, benedia” – var en fras som hon burit med sig från sitt föräldrahem där den fick inleda aftonbönen. ”Benedia” är just ett sådant arkaiserande uttryck som Karlfeldt måste ha funnit oemotståndligt, både genom de ålderdomliga associationer det uppväcker och genom den variationsrikedom det erbjuder som rimord. Också formen, förbönen, med dess möjligheter till variation bör ha tilltalat. Att ramsan ursprungligen förekommit vid aftonbön visste säkert inte Peterson-Berger. Men det är å andra sidan inte så konstigt att han självmant anlagt en ton av troskyldig fromhet, ja, just som en andaktsstund på sängkanten. Det är med barnets innerlighet som tonsättaren har återgivit dikten. Den ska framföras just ”som en vaggvisa” har han föreskrivit.

Det finns många teorier om förhållandet mellan ord och ton, många sätt att försöka komma åt vad som händer när en dikt blir tonsatt. En idé som jag själv har blivit mer övertygad om stämmer är att i en tonsättning tar musiken över orden. Susanne K. Langer, en amerikansk estetik-filosof, uttryckte det i sin bok Feeling and Form som att musiken ”sväljer” texten: ”Sången är inte en kompromiss mellan poesi och musik, även om texten i sig är ett storartat diktverk; sång är musik.” När en dikt tonsätts blir den en sångtext och fungerar på musikens villkor. Detta, att musiken fixerar en känsla, en stämning, en atmosfär som man möjligen bara upplevt som antydd i dikten kan upplevas som en svaghet i diktens tonande uppenbarelse, i dikten som sång, men den kan också uppfattas som en styrka i musikens övertygelsekraft – musiken som övertalare, ibland t.o.m. betvingare. Tonsättningen kan öppna vägen till diktaren.

Nästa sång är betydligt nyare. Det är Anna Ihlis tonsättning av ”Första minnet”. Många av er känner nog igen den – från Anna Ihlis samling av egna Karlfeldt-sånger som finns på CD:n Avsked. Det är ju en dikt som skiljer sig en del från annan lyrik av Karlfeldt. Den är mer spartansk, enkel i sin utformning, inte alls så ”ordfrodig” (ja, det är ett ord som jag just hittat på), inte så leklysten i språkupptäckter som Karlfeldt ofta är. När jag själv för första gången läste den associerade jag till Tomas Tranströmer – hågkomsten som ett bleknat fotografi från barndomen. Och bedömningarna av dikten har också skiljt sig åt. Somliga har sett det som ett öppnande mot en mer modernistisk uttrycksform, andra som Arne Melberg, har snarare betonat att det är ett utnyttjande av en medeltida balladform.

En fin detalj i Anna Ihlis tonsättning är att hon i diktens sista strof framhäver barnets bild av hågkomsten genom att låta just ett barn sjunga med, som om barn och förälder hand i hand går till den begravning som dikten rimligen handlar om.

I en av de många dikter som besvärjer musikens, sångens förmåga att skapa ett accepterande av livets villkor är ”Psaltare och lyra” ett sällsynt vackert exempel. ”Giv psaltare och lyra/ då mödan görs oss lång./ Betag oss ej den dyra,/ den ljuva lust till sång.” Göteborgstonsättaren Sven-Eric Johansson har i en av sina allra finaste körsånger (ofta, men kanske inte tillräckligt ofta sjungen av svenska körer) givit uttryck för denna lust till sång och dikt och också för behovet av tilltro och religiös förtröstan (som inte är så vanligt förekommande hos Karlfeldt). Här låter Sven-Eric Johansson tonsättningen utmynna i den påtagliga prägel av bön som dikten andas, i en homofon körsats till skillnad från den mer polyfona sättning som tidigare har fått gestalta dikten.

Från Sven Eric-Johansson till en yngre tonsättare, Bo Nilsson, som kom fram som purung tonsättare i slutet av 1950-talet (han gjorde en sensationell debut). Han kallades för Geniet från Malmberget och sågs då som en hårdkokt avantgardist. Men han har många andra sidor i sitt tonskapande. Många av er kommer säkert ihåg TV-uppsättningen av Hemsöborna med Allan Edwall och Sif Ruud. (Jo, det gör ni!) Det man ibland har glömt bort är att den mycket lyriska, stämningsfulla musiken till TV-serien är skriven av Bo Nilsson. Han skrev också sånger med personlig prägel, ibland med egen text, ibland med andras (som t.ex. Cornelis Vreeswijk). Och Karlfeldt. I sångcykeln Ravaillac har han samlat några av dessa. I sången med text av Karlfeldt utgår han från dikten ”Sjukdom”. Han har valt de två första delarna i den dikt som just är uppdelad som fragment, nästan som en sjuklings bloggar. Minnen blandas med syner, visioner och feberfantasier. För många av oss som läst hela dikten ”Sjukdom” kan Bo Nilssons tonsättning av de två valda delarna kännas överraskande saklig i sin enkla, lite folkvisepräglade tondräkt. Men med ett stråk av vemod som så ofta har sammankopplats med svensk folkton. Det är också ett fint exempel på det som Eva Ström så fint uttryckte det i det föredrag vi nyligen hörde; att det alltid finns ”siktdjup” i Karlfeldts diktning – att det finns en nivå till att tränga ned i. Samtidigt blir det också en illustration av det som Susanne K. Langer påpekade. Musiken tar över orden, gör texten till sin.

Så till Robert Sunds körtonsättning av ”De tysta sångerna” – det här är ju något som Karlfeldt inte vill att vi ska säga något om. Och samtidigt gör han det. Att vi ska hålla käften om något som vi längtar efter och vill ha. Samtidigt som diktaren utsäger det omöjliga. Att det inte går att prata om kärlek. Att sådana djupa upplevelser inte riktigt går att uttrycka med ord. Det är för mig diktens märkliga utveckling i vårt innersta – att den skapar nya utrymmen för våra möjligheter att tänka. Så kan det vara när vi läser Tomas Tranströmer, så kan det vara när vi läser Kellgren, och så kan det definitivt vara när vi läser Karlfeldt. Och möjligen kan också musiken hjälpa orden på vägen, förmedla det som inte så lätt låter sig formuleras i språk.

En intressant detalj i ”De tysta sångerna” som belyser det starka sambandet mellan kvinnan och diktandet (och sången!) är att kvinnans kropp tar gestalt i verstekniska termer, i jamber och dityramber. Men sångerna är alltså tysta – ”själarna dikta den sång, som livet skall sjunga men aldrig förmår att ge röst som den anats en gång”.

Nå, hur var Erik Axel Karlfeldt själv som sångare? Enligt några vittnesbörd var han väl egentligen inget vidare. Men han tyckte om att sjunga! Christer Åsberg har koncist sammanfattat det med orden: ”Han hade säkert platsat på någon av de bortersta bänkraderna vid Allsång på Skansen!”

I ett brev till Peterson-Berger 1902, när Karlfeldt just hade fått en samling av P.-B.:s Karlfeldt-tonsättningar, beskriver Karlfeldt i versifierad form sin tacksamhet över sångerna. Och dikten avslöjar också det nära vänskapsförhållande som rådde mellan de bägge:

Lös den bundna sångens fåle,
lös den oförsagdt och fritt.
Jag vill sitta kvar och småle
åt din glada nordlandsridt.
En tonvår genomtåga
nejden, där jag lekt och stridt.
Föga lyster mig att fråga:
Hvad är mitt och hvad är ditt?

Titeln till föredraget, ”Att reda de tankar som växa till sång”, är hämtad från en av de sena dikterna, ”Väverskan” från Hösthorn. Den är som bekant nära kopplad till hustrun Gerda, och till det lite asymmetriska dunkandet från vävstolen som rent konkret gav Karlfeldt inspiration att dikta. Vävandet – den sysselsättning som sedan Odysséen förknippats med kvinnan – blir nu också en direkt förutsättning för skaldandet. Och vävande har ju också traditionellt använts som en metafor för diktande. Dikten ”Väverskan” finns i en mycket fin tonsättning av Algot Haquinius, men dessvärre har jag inte lyckats hitta en inspelning av den sången. Så den dikten får ni läsa själva – just som en ”tyst sång”.

Ola Nordenfors

Föredrag vid Karfeldtsamfundets höstmöte 16 oktober 2021 i Västerås. Föredraget bygger delvis på ett föredrag vid Karlfeldtsamfundets vintermöte och som publicerades i Mellan myrten och rönn. Tolv texter om Erik Axel Karlfeldt, red. Hans Landberg, Karlfeldtsamfundets skriftserie nr 30. Där finns också hänvisningar till citat som förekommer i texten.

Musikexempel som spelades vid föredraget

Wilhelm Peterson-Berger: ”Sång efter skördeanden”. Thomas Lander, sång, Anders Kilström, piano (MSCD 619)
Knut Håkanson: ”Brusala”. Rilkeensemblen, dirigent Gunnar Eriksson (SCD 1112)
Knut Håkanson: ”Slottstappning”. Gabriel Suovanen, sång, Hans-Erik Goksöyr, piano (PSCD 707:1)
Wilhelm Peterson-Berger: ”Längtan heter min arvedel”. Erland Hagegård, sång, Jan Eyron, piano (Sterling CDA 1661-2)
Wilhelm Peterson-Berger: ”Gammal ramsa”. Erland Hagegård, sång, Jan Eyron, piano (Sterling CDA 1661-2)
Anna Ihlis: ”Första minnet”. Anna Ihlis, sång (MX17CD0001)
Sven-Eric Johanson: ”Psaltare och lyra”. Robert Sunds Kammarkör, dirigent Robert Sund (KSAMF 1401)
Bo Nilsson: ”En längtan för längtans skull”. Tommy Körberg, sång, Stefan Nilsson, piano (CAP 21458)
Robert Sund: ”De tysta sångerna” (Fridolins lustgård). Robert Sunds Kammarkör, dirigent Robert Sund (KSAMF 1401)