Så bildades Karlfeldtsamfundet

Den 20 juli 1964 skulle Erik Axel Karlfeldt ha fyllt 100 år. Under själva jubileumsfirandet uppkom förslag om att bilda ett Karlfeldtsamfund från bland andra bibliotekarien Tora Olsoni och folkskolläraren Per Johannes. Samma höst, den 28 oktober, hölls ett sammanträde i Uppsala under ordförandeskap av professor Gunnar Tide­ström. Per Johannes, som hade tagit initiativ till mötet, redogjorde för hur han tillsammans med tre andra undertecknare sänt ut ett upprop om insamling av medel till en fond, som var avsedd för den framtida vården av Sånggården i Sjugare. Reaktionerna de hade mött vid insamlingen var så goda att ett 20-tal av givarna inbjudits till detta möte i Uppsala. Gunnar Tideström meddelade inledningsvis att han hyste vissa betänkligheter mot att instifta ett nytt författarsamfund mot bakgrund av att det redan fanns ett stort antal och att erfarenheterna från dessa inte var så goda. Men de övriga tycktes inte dela hans uppfattning.

Akademiledamoten professor H.S. Nyberg tyckte att det skulle vara viktigt med en ”tillförlitlig och kritisk samlad upplaga av Karlfeldts skrifter och att hans litterära kvarlåtenskap blir föremål för utgivning”. Skötseln av Sånggården kunde däremot Svenska Akademien inte lägga sig i. Professor Karl-Ivar Hildeman talade om två huvuduppgifter för ett karlfeldtsamfund: vård av Karlfeldt-minnena och utgivning av skrifterna. Karlfeldt-minnena var Hyttbäcken, Tolvmansgården och Sånggården. På den senare gården hade en stor del av dikterna i Hösthorn tillkommit. Fil. dr. Petrus Envall höll inte med Hildeman. Den gamle rektorn och ­pedagogen ansåg att ”Ett Karlfeldtsamfund bör inte ha ansvar för gårdarna och heller inte för utgivningen av skrifterna men däremot göra en pedagogisk insats. Det kan ske genom en Karlfeldt-dag, t.ex. vart annat år i Leksand och vart annat i Folkärna.” Han refererade till Wallinsamfundet.

Bland de deltagande yttrade sig också fil. dr. Yngve Lorentz från Leksand. Han berättade om Gerda Karlfeldts rädsla för att skaldens kvarlåtenskap skulle bli föremål för forskning. Landsarkivarien Björn Hallerdt menade att man måste göra ett val mellan de tre Karlfeldt-gårdarna och då välja Sånggården med hänsyn till den personhistoriska anknytningen. Av de övriga inbjudna märktes direktör Otto Wigardt från Svenska Turistföreningen och två representanter från Kungl. biblioteket, bibliotekarierna Sten G. Lindberg och Thomas Tottie.

Ordföranden fastslog att det var för tidigt att konstituera ett Karlfeldtsamfund, men att man skulle tillsätta ett interims­utskott, som skulle utreda frågan. Till ledamöter av kommittén valdes Gunnar Tide­ström (sammankallande), Olle Björkman, Björn Hallerdt, Karl-Ivar Hildeman och Per Johannes.

Under våren 1965 fortsatte försöken att bilda ett Karlfeldtsamfund. Riksbibliotekarien Uno Willers hade vid den här tidpunkten en styrelseplats i Svenska turistföreningen och måste ha insett värdet av inte bara Sånggården utan också Karlfeldtarkivet på Sångs. Karlfeldt hade ju dessutom en speciell anknytning till KB, som varit hans arbetsplats under åren 1900-1905. Karl-Ivar Hildeman, den ende forskare som haft förmånen att studera vissa delar av Karlfeldt­arkivet på Sångs, berättade förmodligen för Willers om en del intressanta iakttagelser.  Därför kan sedan Uno Willers i ett brev till Gerard Bonnier skriva att det finns bortåt hundra Zorn-brev i arkivet. Willers och Bonnier kommer överens om att stötta Sånggården med en summa pengar mot att KB övertar Karlfeldtarkivet och Bonniers får förstahandsrätten till framtida tryckningar av brev och dikter ur arkivet. Med hjälp av Yngve Lorentz blir det också en överenskommelse med Gerda Karlfeldt, som ställer som krav att arkivet inte får öppnas förrän 50 år efter Karlfeldts död, den 8 april 1981. Det enda som får visas och användas är det material som Karl-Ivar Hildeman redan sett.

På själva midsommarafton 1965 undertecknades det dokument som gav KB rätten till Karlfeldtarkivet. KB:s förvärv blev ett värdefullt tillskott till bibliotekets hand­skriftssamlingar och uppmärksammades med feta rubriker av pressen. Förutsättningarna för bildandet av ett Karlfeldtsamfund stärktes och Tideström önskade ha ett nytt möte i Uppsala den 10 september. Men Willers förekom honom och lät Hallerdt kalla till en sammankomst med middag på KB i stället den 9 september.

I ämbetsarkivet hittar jag ett indignerat svarsbrev från Akademiens ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow, som undrar varför man kallar tre akademiledamöter (Gierow, Nyberg och Österling) till middag en torsdagskväll kl. 18. De kunde naturligtvis inte utebli från torsdagens traditionella ärtsoppa på Freden. Vid mötet på KB disku­terades bildandet av ett Karlfeldtsamfund men ingenting antecknades. Däremot lär Willers under kvällen ha ”uttryckt ett bestämt önskemål om att ett nytt sammanträde skulle äga rum i Falun den 26 eller 27 november.”

Den 17 januari 1966 bildades Karlfeldtsamfundet på Dalarnas museum i Falun på initiativ av landshövdingen Gösta Elfving.  Till samfundets ordförande valdes redaktör Anders Yngve Pers från Västerås. Pers var en omvittnat hängiven Karlfeldtbeundrare. Vid ett besök på hans gamla tidning Vestmanlands läns tidning, VLT, i mitten av december 2005 träffade jag en journalist som anställts av Pers för ca 30 år sedan. Hon berättade då hur han förhört henne om hennes Karlfeldt-kunskaper vid anställnings­intervjun.

Uno Willers hade all anledning att vara nöjd med sina insatser, men han slapp uppleva en liten besvikelse beträffande Zorn-breven. Willers avled 1980 och den 8 april 1981 öppnades Karlfeldtarkivet på KB för ivriga forskare, radio och TV. Det visade sig vara Emma Zorn som skrivit 89 brev till Karlfeldt. Anders Zorn hade endast skickat nio vykort. Jag fick hand om materialet och kan vittna om att det är oerhört intressant, främst för att det ger oss en inblick i en författarverkstad och ett författarliv samtidigt.

Om inte Karlfeldtsamfundet med alla dess hängivna medarbetare funnits skulle svensk litteraturforskning varit mycket fattigare idag. Jag är också övertygad om att Karlfeldtsamfundet har många goda år framför sig och att det återstår mycket för Karlfeldtforskarna att göra.

Ann Carlsson

(Artikeln först publicerad i Karlfeldtbladet nr 1/2006)