När Ingegerd Fries gick bort för tio år sedan skrev Karlfeldtsamfundets dåvarande ordförande Christer Åsberg nedanstående minnesord. Vi kommer i kommande nyhetsbrev att återpublicera några av hennes mest intressanta texter.
Till minne av Ingegerd Fries (1921-2016)
av Christer Åsberg, Karlfeldtbladet nr 1/2016
Ingegerd Fries var en av Karlfeldtsamfundets trognaste medlemmar. Hon föddes i Uppsala 1921, dotter till H. S. och Fanny Nyberg, läste klassiska språk och blev lärare i latin och grekiska. Under sitt första äktenskap bodde hon under 50-talet några år på Island och översatte både nutida romaner av Laxness och gamla sagor, bland annat Njal, som hon också skrev initierade analyser av. Hon författade en lärobok i isländska, Kennslubók i nútíma íslenzku, och undervisade i ämnet vid Umeå universitet, där hon blev hedersdoktor 2003. Latinet fick hon användning för när hon tillsammans med andre maken, nordistprofessorn Sigurd Fries, deltog i utgivningen av Linnés Iter lapponicum 1732 och översatte och kommenterade de latinska partierna. Grekiskan kom till nytta när hon en tid på 70-talet var referent åt Bibelkommissionen. Samtidigt läste hon teologi, prästvigdes 1985 och var till pensioneringen kyrkoadjunkt i Umeå.
Karlfeldt hade ett särskilt rum i hennes hjärta och hon var grundligt förtrogen med hans poesi. För Karlfeldtsamfundet var hon länge ett starkt stöd och en flödande kunskapskälla. Hon startade Karlfeldtbladet som ett ”oregelbundet men pålitligt, handgjort blad”, en egenhändigt producerad stenciltidskrift som hon drev 1975-1983. Med hjälp maken Sigurd, dåvarande samfundsordföranden Karl-Ivar Hildeman och många av henne därtill manade och uppmuntrade korrespondenter, fyllde hon bladet med värdefulla notiser om Karlfeldts språk, dikt och liv.
Botaniken var ett annat kunskapsområde som omfattades av denna mångsidiga kvinnas kärleksfulla entusiasm och arbetslust. Att hon var lika hemmastadd i Karlfeldts prunkande plantering i Leksand som i hans lyriska lustgård visade hon i skriften Sångs i Sjugare, 1970, och hon efterlämnar ett testamentariskt komplement till de botaniska noterna i Samlade dikter, en utgåva som hon ägnade en kritisk recension när den kom ut; hennes egen fatabur hade inte vittjats tillräckligt omsorgsfullt. Hon skrev en mycket brukbar och använd studiehandledning, ”Karlfeldt, poet för alla tider” och hon gjorde en kommenterad förteckning över Karlfeldts bibliotek.
Ingegerds fäderneärvda kunskap om Siljansbygdens natur och historia och hennes inlevelse i Karlfeldts tankevärld, tro och poetiska teknik gjorde hennes bok Karlfeldt och dalmålarna, 1996, inspirerande och uppslagsrik. Trots sin dalapatriotism sökte hon utöver bondstugornas tapeter och fädernas Karl XII-bibel förebilder till Karlfeldts Dalmålningar i annan litteratur och konst och hänvisade gärna till den norska medeltidsballaden ”Draumkvedet”, Ovidius och prerafaeliternas konst. I andra dikter spårade hon inflytande från ungraren Petöfi eller romaren Cicero. Hon vågade antyda att ”Träslottet” inte bara var Hyttbäcken utan också var byggt av litterära intryck. Hon var djärv nog att anta att en skald av Karlfeldts kaliber var i stånd att med hjälp av läsefrukter och egen fantasi kunna skriva ”Höstpsalm” utan att själv ha besökt Assisi. Att akademiska experter inte alltid anammade hennes uppslag bara stärkte henne i hennes övertygelse. Hon var en självständig och hängiven läsare som gav bredd, vidd och djup åt en Karlfeldtforskning som mått gott av hennes sälta.
En liten vårlig betraktelse i Ingegerds eget Karlfeldtblad nr 23, 1980, visar hennes inlevelse i Karlfeldts poetiska värld och hennes förmåga att känsligt avlocka skaldens konkreta iakttagelser och botaniska sakord en djupare innebörd genom kunskapsrika kombinationer. Artikeln saknar titel, men med ord ur hennes egen text kan den kallas:
Ljuv doft och besk brygd
av Ingegerd Fries
Mellan hägg och syrén, när allting blommar, tänker man gärna på Karlfeldt i blommornas tecken. När allting står överväldigande fullt av vit blom: körsbär och äppelträd, hägg och slån, oxel, rönn och olvon, tänker man kanske särskilt på hur ofta vitblommande buskar och träd dyker upp i diktningen, alltid, eller nästan alltid, som bild eller symbol samtidigt som de är inslag i en detaljrealistisk naturmålning. Karlfeldt stod på en gång i 80-tal och 90-tal: i den svenska 90-talsromantiken med alla dess underströmmar svarade han själv för ett väsentligt flöde, men den noggranna verklighetsiakttagelsen hade han lärt av 80-talsrealismen, av sin ungdoms poeter, av impressionismen – den blev ett signum för hans egen originalitet som diktare.
Det slog mig att den omdiskuterade slånen i ”Jungfru Maria” dyker upp på nytt i ”Häxorna” – med helt andra förtecken: ”gå ej bland olvonträ och slån / när kvällens luft är ljum” – och i ”Augustihymn”: ”den väg som mellan slånbärskullar / sänker sig grå i dalens djupa sot”.
Först ger slånen den skiraste vårstämning, ”all vårens blom och häggar”, så är den full av dolska taggar, och till sist står den med svartblå bär som tecken för vemodig senhöst. På samma sätt skiftar liljorna funktion: i ”Blomstervisor” är de ljus och tröst i natten, i ”Jungfru Maria” (alla andra liljor att förtiga” ringer det helgsmål i gula liljeklockor, men i ”Häxorna möter en ”lilja, dystert grann” och i dikten om Fröding har de tagit den dystraste av färger: ”Svarta liljor välla mellan träden.”
En och samma växt gömmer i rot och blad, stängel och krona både ljuvheten och den beska brygden, både dag och natt, liksom ”nattyxnet” – tankegången kommer ständigt igen. I ”Ynglingen till jungfrun” (”Yttersta domen”) får häggklasarna förbli vita och bevara vårens skirhet:
Den hägg, hvars hvita kvist du bär,
skall aldrig blomma ut
och sätta kart och svarta bär,
förrn allt är svart och slut.
– också ett sätt att säga ”verweile doch, du bist so schön”!
Fast, förstås, i andra fall även frukten kan vara söt, som när det är tal om äpplen och smultron!
–––––––
Här kan du läsa Ingegerd Fries intressanta essä ”Vinterorgel och Scipios dröm” publicerad i Karlfeldtbladet nr 21 och 22, 1980.
